Kelly Fidoe-White var bara 6 år gammal när hon lade märke till att hennes urin luktade annorlunda.
Hon förstod det inte då, men den lilla detaljen skulle bli början på ett liv präglat av obekväma blickar, kommentarer bakom ryggen och en ensamhet som hon själv beskriver som ett osynligt fängelse. I Oldham i Manchester växte den nu 45-åriga röntgenteknikern upp med att höra att hon luktade illa, att hon borde duscha oftare och att något hos henne var smutsigt. Hon duschade upp till fyra gånger om dagen. Hon bytte uniform två gånger per arbetspass. Ingenting hjälpte.
Det var först 2015 som hon fick veta att hon hade trimetylaminuri, ett så sällsynt tillstånd att det bara finns 100 dokumenterade fall i världen. Hennes kropp kunde helt enkelt inte bryta ner ett visst ämne, och hur mycket tvål hon än använde skulle inte förändra det. I dag, efter år av terapi och kostanpassningar, har Kelly nästan inga symtom — och använder sin berättelse för att ingen annan ska behöva bära den tystnaden ensam.
