Charlotte var fyra år när hon fick sitt första cochleaimplantat.
Hennes pappa, Alistair Campbell, ville försäkra sig om att förändringen inte skulle få henne att känna sig annorlunda. Tre dagar efter operationen, i Nya Zeeland, rakade han huvudet och tatuerade in en bild av apparaten hon bar. Enligt artikeln i HuffPost España, som publicerades den 6 augusti 2015, gjorde han det av kärlek och för att Charlotte inte skulle känna sig annorlunda.
Med grav dövhet på vänster öra skrattade Charlotte, rörde vid tatueringen och sa att den var ”cool”. Hennes mamma, Anita Campbell, förekommer också i berättelsen. Alistair kunde inte uppleva det i hennes ställe, men han hittade ett sätt att vara vid hennes sida: genom att bära ett synligt tecken på huvudet som visade att hon inte var ensam. Ibland suddar stöd inte ut en skillnad; det förändrar hur man tar sig igenom den.
