Leandro de Souza var 13 år när han fick sin första tatuering. Han slutade aldrig. Till slut hade han täckt 95% av kroppen, inklusive ansiktet, med mer än 170 motiv. Han utsågs till Brasiliens mest tatuerade man.
Bakom bläcket fanns nio år av mörker. Kokain, ecstasy, LSD, alkohol och en skilsmässa som drog ner honom. Varje tatuering var ytterligare ett lager rustning över en smärta som inte syntes.
Utvägen kom inte från en läkare eller en lyxklinik. Den kom från ett kommunalt härbärge i Bagé, där en kvinna vid namn Taís bjöd med honom till en kyrka. Femton dagar senare döptes han.
Det var där den svåraste delen började: att sudda ut sig själv. Inte för att han skämdes över den han hade varit, utan för att han ville ha en hud som inte skulle påminna honom om kriget han hade vunnit. Han började genomgå laserbehandlingar på en studio i São Paulo, där de utförs gratis.
”Smärtan är fruktansvärd”, sade han. Det gör mer ont än att tatuera sig, även med bedövning. Han har genomgått fem behandlingar. Det kan bli åtta totalt. Varje behandling är ett återkommande beslut: att fortsätta.
I dag har han ett vanligt arbete. Han säger att de gav honom hans värdighet tillbaka. Ingen gav honom ett nytt liv: han kämpar för det med laser, behandling för behandling, tills bara den hud han själv valde att ha återstår.
