Tina Earls hade ett sår i näsborren 2012, men hon tänkte inte så mycket på det.
När hon lutade på huvudet rann det vätska ut, och den vänstra sidan av ansiktet domnade bort. Hon stod ut med klådan och en knöl i nästan två år, tills hon i maj 2014 fick diagnosen näscancer i stadium två. När hon fick höra beskedet föll telefonen ur händerna på henne. Hon erbjöds strålbehandling, men med en varning: den kunde göra henne blind, och hon skulle behöva sondmatas resten av livet. Tina valde något annat: att få hela näsan bortopererad. Läkaren tvekade inför att vanställa henne permanent, men hon var säker: ”Vad är poängen med att vara vacker om jag är död?”.
Inom sex månader hade hon fått en protes som täckte den enorma triangel som lämnats kvar i ansiktet. Men limmet irriterade huden, och efter två år av obehag slutade hon att använda den. I dag går hon ut med öppningen synlig. Om någon stirrar länge på henne stirrar hon tillbaka och ler. ”Det finns inget vackrare än att vara vid liv,” säger hon.
