Lisieux, Frankrike, 1923.
Arbetarna grävde upp kvarlevorna efter den heliga Thérèse av Jesusbarnet för att flytta dem före hennes saligförklaring. Bland blommorna som täckte graven stannade någon framför ett rosenblad. Där syntes, avtecknat med en tydlighet som ingen kunde förklara, Kristi ansikte.
Det var ingen slump att just hon av alla människor skulle få ta emot det tecknet. Hennes fullständiga namn var Thérèse av Jesusbarnet och det heliga ansiktet, och hela hennes liv kretsade kring det sorgsna ansikte som hon betraktade i tystnad. Hon hade lovat att efter sin död låta ett regn av rosor falla över dem som mindes henne.
Ett sekel senare förblir rosenbladet samma påminnelse: att den djupaste tron ibland kan rymmas i den minsta detaljen, och att himlen, när den vill tala, inte behöver ropa.