Dayana Patiño diskade i sin lägenhet på åttonde våningen i La Guaira, Venezuela, när byggnaden började skaka. Hon sprang för att hålla om Juan David, sin knappt 18 dagar gamla son, en sekund innan allt rasade samman.
Hon var instängd under betongen, med vänster ben fastklämt och tinningen pressad mot en sten. I totalt mörker rörde hon då och då vid bebisens näsa för att känna hans andning. ”Så länge han levde, skulle jag också göra det”, sa hon. Den vissheten var det enda som höll henne vaken och alert i timmar.
Hon räddades när hon hörde sin bror ropa hennes namn bland rasmassorna. Hon samlade sina sista krafter för att svara, och han höll sitt löfte: han gav sig inte av förrän han hade fått ut henne. I dag har Juan David blivit en symbol för hopp för ett land som förlorade mer än 2,200 människor i den dubbla jordbävningen.