Sally Challen träffade Richard när hon var 15. Han var 22. De gifte sig när hon fyllde 25 och fick två barn.
Utifrån sett var det ett välmående hem i Claygate i Surrey. Inuti hemmet rådde, enligt sonen David, kontroll: förödmjukelser, isolering och övervakning av pengar. Han hade redan lärt sig det utan att ha ord för det: ”Jag växte upp med att normalisera tvång och kontroll i mitt hem”.
Richard var otrogen flera gånger. Sally sökte läkarhjälp i flera år och remitterades 2009 till en psykiater. Ingen bröt kedjan.
Den 14 augusti 2010 konfronterade hon sin man efter att ha upptäckt att han hade tagit kontakt med en annan kvinna. Hon dödade honom med 20 eller fler slag med en hammare. Dagen därpå försökte hon ta sitt liv vid en klippa. Hon räddades.
2011 dömde en jury i Guildford henne för mord. Åklagarsidan framställde henne som svartsjuk och besatt. Livstids fängelse. På den tiden var tvångsmässig kontroll inte ens ett brott.
Det blev ett brott i december 2015. David visste: det ordet gav dem ett språk för det som hände i deras hem. Och han började kämpa.
I februari 2019 upphävde appellationsdomstolen domen. En psykiater hade konstaterat störningar som aldrig hade uppmärksammats under rättegången. I juni godtog åklagarsidan hennes erkännande av vållande till annans död. Sally blev fri efter nästan nio år.
I dag berättar David den historien i en bok, The Unthinkable. Han säger att han begravde sin barndom tillsammans med sin far och var tvungen att gräva upp den för att hitta pojken han lämnade bakom sig.
Vissa brott bedöms utifrån det som syntes. Och utifrån år av tystnad som ingen ville se.
