Mari Carmen är 87 år. Hon hade bott på gatan Alcalde Sainz de Baranda i Madrids stadsdel Retiro sedan 1956, då hon kom dit med sina föräldrar som 17-åring.
Hennes far skrev under kontraktet. Det gick sedan över till hennes mamma och därefter till henne. I sjuttio år hade hon betalat samma hyra utan att missa en enda månad.
“Jag har aldrig missat en enda hyresbetalning”, upprepade hon de senaste dagarna. Det var det som sårade henne mest: hon hade aldrig varit skyldig någon någonting.
2018 bytte huset ägare. Den nya ägaren erbjöd henne att köpa lägenheten för en summa som ingen pensionär hade råd med. När hon inte kunde betala kom vräkningsbeslutet.
Hon vann i första instans. Men det slutliga avgörandet gick företagets väg. Enligt domarna uppfyllde hennes funktionsnedsättning inte lagens minimikrav för att hon skulle få bo kvar.
Hundratals människor sov utanför hennes dörr för att hindra dem från att föra bort henne. Det räckte inte.
Mari Carmen lämnade hemmet där hon hade tillbringat hela sitt liv på en bår, medan människor ropade sitt stöd.
“Jag är förkrossad”, sa hon efteråt.
Sjutio år av minnen fanns kvar innanför de väggarna. Vid 87 års ålder var hon tvungen att börja om från början.
